Insändare i Svenska Stövarklubbens Tidskrift nr 4 2004


Renrasigt eller byrackor i framtiden
Jag har med ökat intresse följt debatten kring inkorsningshundar den senaste tiden och i detta sammanhang inte kunnat låta bli att tänka tillbaka till min barndoms jakthundar.
Men först som sist vill jag upplysa läsekretsen om att jag är inte på något sätt någon genetiker utan en vanlig hundhållare som funderat lite. Och som sådan bedriver jag ingen egen avel utan köper mina hundar, så jag talar inte i egen sak i ämnet.
Vad jag förstår är det ju så att de ivrigaste förespråkarna till inkorsningsprojektet vill ju med statistik från jaktprov bevisa att korsningshundarna hävdar sig bra och i många fall bättre än sina rasrena artfränder. Detta lyckas de med, och detta är jag inte mannen att ifrågasätta utan jag förutsätter att detta äger sin riktighet.
Det är i detta sammanhang barndomens hundar passerar reyn för mitt inre.
Byns ²byrackor² var ju inget annat än planerade eller oplanerade parningar. De flesta var nog planerade och då använde man de bästa jakthundarna oavsett ras och färg och parade dessa.
Det var byns eller grannbyns ²snackhundar² som genom ett bra arbete i skogen gjort sig kända och på så vis fick föra sina gener vidare.
Var hunden en medelmåtta eller på något vis sjuk så försvann den ur kategorin tänkbara avelshundar, hur vacker den än var.
Då slår mig tanken, var det när vi människor började ingripa med nya påfund som det hela började gå snett. När vi i stället började titta på saker som färgsättning, mankhöjd, halsringar, störande pannmask, något fallande kors och som jag läste i en bedömning, glesa tänder eller än värre, dåligt uppvisad. Ska hunden bedömas även för ägarens fel och brister.
I den övriga samhällsdebatten anser vi ju oss ha utvecklats och största delen av samhällsetablissemanget tar ju för att ta ett exempel avstånd från skönhetstävlingar bland kvinnor, och män också för den delen. Inte bedöms vi människor på grund av skönhet utan kunskap, tack och lov. Nu kanske jag tog i för mycket för alla dessa såpor på tv kanske gjort att vi tagit ett kliv tillbaka. Nog om detta.
Kanske är det så att vi står vid vägs ände och måste back to basic vad gäller hundavel. Vi kanske gör djuren en otjänst när vi försöker hålla samman en mindre population hundar i rent mänskligt och kanske till och med ekonomiskt syfte.
Med mänskligt syfte menar jag i detta sammanhang vår vilja att alltid sätta sig över och tro oss veta bäst. Så är ju inte fallet det har ju historien visat gång på gång. Jag är ju inte yngre än att jag minns epoken på ²linjeavel² var på ropet och den enda framkomliga vägen till bättre hundar. En tid och ett nytt avelsråd senare infördes begreppet 30/30 för att rädda raserna.
I ekonomiskt syfte menar jag att argumenten för säljaren stärks med cert- och utställningsmeriter. Detta innebär att en riktigt fullmeriterad valp bakåt med föräldrar som kanske är SM-vinnare betingar ett pris över 10 000 kronor.
Detta är nog ingen utveckling som vi jägare är förtjänta av och som vi inte ska eftersträva.
Jag kan säkert ha fel i vissa sakfrågor men andemeningen står jag helt fast vid, vi måste byta spår, de enda som gynnas av vår nuvarande strategi är ju veterinärkåren.
En personlig önskan är att vi inom stövarklubben tar en djup och genomgripande debatt om framtidens hundavel utan att titta snett på varann eller kasta ²skit² på andra uppfödare, raser, avelsråd eller styrelsefolk. Vi är för små för att inte hålla ihop inbördes. Kanske måste vi se förbi bland annat Kennelklubben, denna jätteapparat av tjänstefolk som i mångt och mycket värnar sitt och sina jobb.
Är det någon som ska lyckas är det Stövarklubben som i flera sammanhang visat civilkurage och handlingskraft.
Härmed välkomnar jag en framtida debatt i ämnet hundavel för en bättre och friskare hund.                              
   Lars Carlsson
Lund